Recension: Göteborgs Fria Tidning 18/06/05

Utställning: Puzzle

Stenasalen 28 maj-7 augusti 2005

Den vänstra långväggen är ljusblå och den högra rosa, kortsidorna är vita. Färgvalet alluderar till barnkammare och den oskuldsfullhet som brukar förknippas med barnvärlden. Men den värld som gestaltas mellan de blå och rosa väggarna präglas mera av utsatthet, förvirring och ofrihet. Bogaards fotorealistiska oljemålningar befinner sig i gränslandet mellan måleri och skulptur där formskurna, tredimensionella bitar har fogats ihop till helheter, vilket som titeln antyder liknar pussel.

Två pojkar i yngre tonåren står i boxarpose, med händerna knutna framför ansiktet. De möter betraktarens blick med rädsla och vaksamhet, beredda på att försvara sig om det skulle behövas. Pojkarna består av två formskurna bitar vilkas ytterkanter är raka, som om de befann sig i en ruta i en serietidning. Instängda i ett beskuret socialt rum.

Flickorna, här i rollen som cheer-leaders, är placerade på den rosa väggen. På de två teckningarna dansar flickorna som spökfigurer mot en svart bakgrund. I Les Demoiselles de Grez ligger sex cheer-flickor, fem av dem identiskt lika, hopkrupna eller krälande bland sina vita dunbollar. I deras ansikten syns inget av den glädje och uppsluppenhet man vanligen förknippar med dessa hejaklacksledare. Snarare verkar de uttrycka förvirring och resignation över att ha hamnat i en situation som präglas av påtvingad behagfullhet. Bildens motiv och flikiga konturer liknar de bokmärken som små flickor brukar samla på, änglar på vita moln. Men det änglalika är bara en chimär. Precis som Picassos Les Demoiselles d'Avignon befinner sig de här flickorna i en utsatt position, där sexuella undertoner smyger sig in under den fluffiga ytan.

De två sista verken bär spår av popkonst både vad gäller färg- och motivval. Föremål från vardagslivet avbildas i skarpa neonfärger. Titeln på det ena, Vanitas, anspelar på vanitasstilleben, en vanligt förekommande genre i 1600-talets Nederländerna där döden och förgängligheten är framträdande teman. Bogaards stilleben består av något som ser ut som ett tömt vindsförråd utspritt framför en blå skåpbil. Här ligger kartonger, lådor, ett täcke i en svart plastsopsäck, möbler och något som liknar en Brillo-box i en enda färgglad röra. En rosa soffa ligger slängd upp och ner. Ett hem i upplösning?

Efterbild (Watching the detectives) är gjord 2005, några år senare än Vanitas. Verket består av tretton hopsatta pusselbitar. Udda hopplockade möbler som liknar loppmarknadsfynd står slarvigt uppställda, några ligger omkullvälta. Den rosa soffan som syntes i Vanitas har en central plats i bilden. En hund betraktar samlingen av möbler. Båda verken signalerar uppbrott, och röran av möbler och prylar har något av existentiell röra och vilsenhet över sig.

I mina ögon gestaltar Bogaard med sin utställning sökandet efter helhet och sammanhang i en tillvaro som alltmer präglas av sönderfall. Och en instängdhet i ett socialt pussel, där unga människor blir bestulna på sin barndom.

Ulrika Öqvist