Recension: Göteborgs Posten 4/06/05

Utställning: Puzzle

Stenasalen 28 maj-7 augusti 2005

Puzzle i dubbel bemärkelse 

Inte utan saknad minns jag Tom Bogaards monokroma måleri från mitten av 90-talet med dess filmiskt präglade ödslighet. De senare porträtten av människor och exotiska djur var – som det ofta är då en konstnär man fattat tycke för ändrar inriktning – något av en besvikelse. Med utställningen ”Puzzle” på Stenasalen börjar jag bättre förstå vart han strävar.  Titeln kan förstås både som förbrylla och pussel. Förbryllar gör utställningen med en avsaknad av samband mellan enskildheter. Bildelementen är som utsågade pusselbitar som söker sin rätta plats.  Det handlar givetvis om bilden som tecken, om fotografiet och måleriet men också om något mer än medieteoretiska överväganden. Bogaard arbetar med en kolorism som vidgar pupillen explosionsartat. Chockrosa möter blått eller orange i oväntade sammanställningar. Ett sådant fyrverkeri i technicolor finner man också hos den franske nyrealisten Jacques Monory men hos Bogaard är det inte bara målningarna som är bärare av färgen utan också väggarna. Med detta grepp växer måleriet ut i rummet och de enskilda dukarna binds samman till en helhet, hur fragmentarisk den än må vara.  För en fragmentestetik finns här, inte minst motiviskt. I Två boxare möter vi två tonårspojkar – en vit och en färgad – som intar en boxarposé. På nästa vägg breder en komplex målning ut sig, föreställande bland annat en rosa Toyota Corolla, en basketboll, en kaktus, några monokroma tavlor, en blå hund, en rosa soffa, ett par krukväxter och en kontorsstol. Nästa målning innehåller samma dominoartade sammanställning av bråte redo för soptippen, också här framför en bil, i det här fallet en blå van med rosa dekor.  På väggen därefter återfinns två verk i vit krita på svart papper, föreställande några cheerleaderflickor med något av Degas danserskor över sig. Det är svårt att avgöra om flickorna är vita eller färgade – en påminnelse om vårt (eller bara mitt?) behov att dela in människor i grupper.   På samma vägg återfinns en större målning kallad Les Demoiselles de Grez i vilken fem blonda cheerleaderflickor grupperar sig runt en sjätte brunett. Flickornas ansiktsuttryck är just ”puzzled”, förbryllat, som om de inte riktigt visste hur de ska hantera detta främmande element som smugit sig in i den homogena gruppen.   Bildens förmåga att förbrylla finns där. Dess mening låter sig inte fastställas eller uttömmas. Men jag upplever att Bogaards verk också handlar om något specifikt, nämligen om den amerikanska kulturen som vi, enligt Lars von Trier, lever i också här i Norden. Bogaards meditationer över detta tema öppnar min blick för i hur stor utsträckning vi som älskar att hata det stora landet i väst också är bärare av dess kultur. Dessutom är det som måleri betraktat säkert och elegant om än stumt i klassiskt koloristiskt hänseende. Bogaard må vara verksam i Göteborg men han brås mer på amerikanska popkonstnärer och fotorealister än på Göteborgskoloristerna.  

Kristoffer Arvidsson